I vår trädgård finns två Rosa Helenae hybrida, honungsros. Dess rankor kan bli 6-8 meter om det vill sig väl. Vi köpte våra exemplar 2006 (om jag minns rätt) och planterade dem vid en veranda där de la sina doftande blomrankor över taket och var ljuvliga att se på.
2007. Rosorna är ett år och svingar sig upp på den gamla verandan (som är riven, numera står våra två sparrislådor på denna plats i trädgården).
Men så skulle verandan rivas i den stora omgörningen av baksidan. Var i hela friden skulle vi klämma ner dessa stora rosor?! Mitt i sommaren dessutom… Det blev en nödlösning. Vi skar ner rosorna till en meter och hoppades på det bästa. Den ena sattes vid bigarråträdet ett stenkast bort med tanken att rankorna skulle kunna svinga sig upp i kronan. Det exemplaret har först i år tagit ny fart. Det andra exemplaret sattes på baksidan av komposthörnan. Det exemplaret gillade flytten bättre och satte rejäl fart redan för två år sedan. Med facit i hand är det bara att konstatera att den sista placeringen var urbota dum. Taggiga sexmetersrankor just vid komposthörnan som bara är 1.80 hög är ingen bra kombination.
Rosorna vid komposten i somras, de är mest i vägen och det är svårt att fästa upp grenarna på ett bra sätt. Vi vill ju kunna njuta av blommorna också!
Så i somras började jag spana efter en ny plats. Och fastnade för husgaveln bredvid trädgårdslandet. Den väggen ”används” ju inte till något…
Titta! Massor av tom väggyta!
En dag för någon vecka sedan när maken och jag fixat i trädgården hade vi ”tid över” innan vi skulle gå in och laga kvällsmat. Vi ska inte ta och flytta rosen sa jag hurtfriskt, väl medveten om hur jobbigt det skulle bli. Min man suckade säkert inombords, men sa faktiskt inget just då utan skred till verket med att gräva en stor och djup planteringsgrop.
Muttrade gjorde vi båda två nån timma senare när vi hade grävt en planteringsgrop, flyttat en massa sten som låg bredvid rosen och var i vägen, slagits med taggiga rosgrenar och hackat loss den stackars rosen från kaprifolens ömma omfamning och dragit ut de fyra meter långa taggiga rosrankorna ur kompostspaljé, genom Lundområdet, förbi sparrisbäddarna och tippat ner det taggiga eländet i den nygrävda gropen mellan sparrislådan och trädgårdslandet.
Lång och taggig planta väntar på att bäras sista biten till planteringsgropen på andra sidan sparrislådan.
Det var då maken suckade och sa något om ”idiotprojekt” innan han gick och hämtade två kalla öl. Till idiotprojektet hör förstås också att vi (läs: maken) ska sätta upp någon form av stolpar och kraftiga metallinor på väggen som vi (läs: jag) kan fästa rosgrenarna mot. Själv är jag supernöjd med att detta projekt, idiotiskt eller inte, nu är genomfört. Tänk så snyggt det kommer att bli när honungsrosen blommar mot tegelväggen nästa sommar..!
Ljuvliga rosor…
…ska klä den här väggen med sina blommor och fina små nypon.
